Amanda

Hej!

För ca 1 år sen, stod jag i spegeln och tyckte jag var skitfet, jag ville bli jätte smal, jag höll in magen och tänkte att så här smal ska jag bli. Det var när allt gick bra, jag var påväg in i jätte bra form  (för att vara mig) och jag hade precis sprungit lilla lidingöloppet på en tid jag var supernöjd med, endå direkt efter loppet var jag lite missnöjd för att blablabla, efter insåg jag att jag skulle vara så nöjd, jag hade aldrig sprungit banan förut, jag visste inte vad som väntade mig och endå spraang jag på en bra tid! Jag lovade mig själv att jag skulle springa nästa år igen, och att jag då skulle slå den tiden, men det var då. Allt är annorlunda nu. Det var precis innan(inte ens en vecka efter skulle jag tro) jag blev skadad. Jag varnar för att det här kommer låta helt sjukt och att jag tror jag är värsta eliten, men det är jag inte, och det tror jag inte!
Skadan blev aldrig bra, och mitt oturs år hade börjat. Skadan blev aldrig bra, och när den blev hyffsat bra, så att jag kunde börja träna vanlig träning försiktigt, jaa vad tror ni händer då? Kan det vara så att jag kanske drar ut skadan, så att jag är tillbaka på ruta ett? Det hände. Sådär höll det på och medan det höll på var jag sjuk heela tiden, då menar jag verkligenn hela tiden, och jag är nästan aldrig sjuk.
Jag börjar tappa motivationen för friidrotten, och jag tycker inte alls det är kul längre. Jag börjar också känna att mina tränare inte orkar med mig längre, som att de tror att jag har hittat på allt för att.. Jag har ingen aning.
Men jag fortsätter gå på träningarna och jag fortsätter köra mina rehabövningar för baksidan.

Sedan en dag på träningen så stor jag och försöker säga något till min ena tränare, hon hör mig inte och jag upprepar hennes namn, en kompis på friidrotten märker att hon inte hör och klappar tränaren på axeln, säger tränarens namn och pekar på mig. Jag säger tränarens namn och ska precis påbörja det jag har att säga, då tittar hon konstigt på mig och sedan bort. Hon vill inte höra vad jag har att säga, hon ignorerar mig totalt.
Det är väll antagligen då det brister, jag känner att jag inte fixar det längre och åker hem och gråter. Jag pratar med mamma, jag pratar med Kerstin, och jag kommer inte riktigt ihåg vad dem sa, men dem var jätte snälla. Jag gråter mig till sömns den kvällen.
Det låter jätte töntigt jag vet, men jag har alltid haft problem med självförtroendet, men efter att en vuxen människa inte fixar att visa mig respekt så når det botten.
Tillslut blir det bättre men jag vågar inte längre prata med henne (tränaren). Jag åker till Gotland på läger, och vad tror ni händer där första dagen? Jag säger bara otur.
Jag lyckades få ett boul klot i pannan, så resten av veckan gick jag runt och hade skitont i huvet (jag llyckades alltså få hjärnskakning), jag fick inte träna och jag tyckte det var ANSTRÄNGANDE att shoppa, jag orkade inte gå i visby på världens mysigaste gata med världens mysigaste tjejer, nej jag gick runt där och "tjurade" och försökte vara glad.

Som jag sa, jag har alltid haft dåligt självförtroende, men den dagen efter lidingöloppet så tror ajg det var påväg upp, jag var smal!
Jag stog nyss och tittade mig i spegeln, och vet ni vad jag såg? När jag först höll in magen ganska mycket men inte helt, såg jag hur jag vill vara nu, jag såg hur jag var för 1 år sedan och hur fet jag tyckte jag var då. Sedan när jag höll in magen ännu mer, och då menar jag skit mycket så såg jag hur jag då ville vara. Jag ville vara en pinne som gick runt och visade revbenen.
Nu ska jag verkligen dra igång med träning (så fort jag blir frisk) och inte bara för att bli smal, nej utan för att jag tycker det är kul och för att jag vill. Men jag ska inte fortsätta med friidrotten tror jag: Tycker inte det är kull längre, nej jag ska prova något nytt, något som jag tycker är kul som jag ska känna yes tisdag träning idag, och inte nej tisdag imorgon är det träning, så är hela veckan förstörd.

Så nu ska jag dra igång med träning, både fysiskt och mentalt, jag ska jobba gärnet för att få hyffsat självförtoenede och faktiskt vara nöjd med mig själv, för det känns som jag kommer att bli en mycket gladare person då, nu känns allt så falskt. Och jag tror att jag kommer inte bli nöjd hur smal jag än blir, men det har jag insett nu.
Så önska mig bara lycka till och förlåt för ett lite konstigt inlägg, men jag skriver faktiskt för mig, det är ni som läser frivilligt!:P

God natt<3


Så hårt kommer jag köra, för jag ska sopa banan:P